Sydsvenskan

Sydsvenskan och Thomas Millroth om utställningarna på Bragegatan

Per Mårtensson, JM Schmidt & Jeanette Hillig Thomas Millroth besöker tre Malmögallerier och ser "den vita kuben" punkteras. Efter det återstår allt och tre magnifika målningar.

Konst

Per Mårtensson
Elastic, Malmö, t o m 14.6.
JM Schmidt
Pre Apocalypse, Abandoned Gallery, t o m 6.6.
Jeanette Hillig
Refill, Unten Drunter, 8.5–9.5.

Elastic är tomt så när som på ett foto i naturlig storlek av en spegel. Allt är skinande vitt. Också bilden är vit, eftersom det var rummets vita väggar som reflekterades i exponeringsögonblicket.Bländad går jag ut för att se på Per Mårtenssons tre nya målningar, som täcker galleriets ytterväggar. De är illusoriska, föreställer den sorts lamellgardiner, som ger skugga i skyltfönster. Men mellan lamellerna skymtar ingenting, det är svart. Ett målat möte mellan trompe l’oeil och abstraktion på samma duk.

Tanken på gallerirummet vill inte släppa. ”Den vita kuben” brukar det kallas, eftersom orört vita väggar under hela modernismen velat ge liv åt den konst som visats. Men lokalerna är inte så oskyldiga som oskuldens färg vill få oss att tro. De lägger sig i, propsar på att bli en del av innehållet. Suger åt sig konsten.

Med vitheten i minne vandrade jag över till Abandoned Gallery och Unten Drunter i porten bredvid. Här råder andra villkor. Rummen utstrålar snarast ett slags likgiltighet, vilket understryks av de extremt korta öppettiderna. Abandoned Gallery åker dock snålskjuts på grannen Skånes konstförening. Det går att se utställningen genom galleriets fönster. Mer betyder inte rummet, där JM Schmidts lampkrona sammanflätad av färggranna ballonger hänger. De kommer skrumpna efter hand. En örfil åt god smak och civilisationskritik i ett. Rummet? Vitt, brutet av nyanser och likgiltiga smådetaljer. JM Schmidts ballongkrona fyller ut med sina egna påståenden.

Unten Drunter ligger i ett tömt cykelstall under trappan. Känslan av tillfällig förvaringsplats hade utnyttjats av Jeanette Hillig i en blandning av bearbetade fynd och verk som liknar hittegods. Ett rör stack ut och fyllde en dunk med rött. I väggen hade hon kört en syl genom en plastmugg. Den sargade vita muren blödde svart färg. Ett uppsluppet överfall på själva utställningsrummet, ”den vita kuben” punkterad för gott.

Har inte Mårtensson egentligen gjort detsamma i Elastic? Nog har han startat i tankar kring ”den vita kuben”, men rummet har sprängts. Då han fotograferade det via spegeln var det som att torka rent med en wettexduk. Besöket i det bländande vita rensade min blick. Jag kunde återvända till måleriet utanför. Som med sina svarta glipor mellan lamellerna säger, att det är alldeles mörkt i ”den vita kuben”. Vad återstår? Allt och tre magnifika målningar!

Thomas Millroth, författare och konstkritiker